De tre bröderna och fågeln

Det var en gång för länge sedan tre barn till en fattig bonde som sedan länge hade varit död. De enda som barnen hade kvar var sin mor och gården.

En dag fick barnens moder en fruktansvärd sjukdom. Barnen beslutade att samla de få mynt de hade för att köpa medicin. De sade farväl till sin mor och begav sig till byn. Det var tidigt på morgonen och solens strålar syntes inte ännu. De gick och gick och gick tills de stötte på en gammal man med en häst och en vagn. Barnen frågade den gamle mannen om den väg som de gick på var den snabbaste vägen till byn, för de hade inte varit i byn på år och dar, och de ville ta sig dit så snabbt som möjligt

Mannen kliade sig i skägget och sa: att utan hästar gör ni bäst i att ta den gamla stigen genom skogen. Men ingen har tagit den på ett tag för det går nämligen ett rykte om att de spökar i skogen. Barnen svarade då att de inte var rädda för någonting. De följde mannens råd och vandrade in i skogen på den lilla stigen.

När de hade vandrat allt djupare in i skogen syntes äntligen solens strålar ovanför trädtopparna. Det var då barnen märkte att de inte längre befann sig på stigen som de trott sig vandrat på. Paniken började att sprida sig hos dem. De tittade sig ivrigt omkring efter stigen, men de kunde inte finna den. Den äldsta av pojkarna som också var den klokaste av dem sa att om de gick tillbaka den väg de kommit så skulle de hitta tillbaka till stigen. De andra tyckte att det var en bra ide, eftersom att de själva inte kunde komma på något bättre förslag. De tog den väg de trodde  att de kom ifrån och fortsatte att vandra. Träden växte tätt och de var svårt att känna igen sig, eftersom det hade varit mörkt när de hade gått där tidigare.

De hade gått en bra bit utan att hitta stigen, när de såg nedtrampade växter och buskar. Dessutom var nästan alla träd nerfällda, men det värsta av allt var de jättestora fotavtryck i marken. Plötsligt kändes det som att träden bakom dem  kom närmare och skapade en mur mellan dem och skogen, vilket lämnade den nedtrampade vägen som den enda vägen att ta. Med lite ångest att de hade gått in i skogen till att börja med, men de gick ändå mot vad vägen ledde till.

Solen höll på att gå ner och de var alla trötta. Barnen började att tvivla på att de någonsin skulle ta sig ut ur skogen för en sak var säker, det här var ingen vanlig skog.

Hungern var större än deras trötthet och de önskade att de hade tagit med något att äta. De var nästan på väg att ramla ihop av utmattning när de plötsligt såg någonting långt borta, där spåren av nedtrampad skog förmodligen slutade. Hoppet om att en väg ut ur skogen skull kunna finnas där gav dem tillräckligt med energi för att sig dit.

När de kom allt närmare såg de att det var ett jättelikt berg mitt i skogen. Besvikna av att det inte fanns en utväg i närheten var inte precis vad de behövde. En av pojkarna blev så arg att han tog en stor sten och kastade den på berget. Just som han höll på att säga några svordomar om att de aldrig skulle hitta ut, hördes ett svagt kvitter. Den äldste av bröderna tystade sin lillebror och frågade om de också kund höra kvittret. De spetsade sina öron och lyssnade uppmärksamt. Då hördes det igen, men den här gången lät det som om någon ropade på hjälp inifrån klippan. Bröderna gick runt klippan för att hitta en ingång.

När de hade gått runt till andra sidan av klippan såg de en jättestor stenbumling blockera vad som såg ut som en väg in. Stenklotet var enormt men det fanns en liten spricka som var tillräckligt stor för dem att ta sig igenom. Den modigaste och klokaste brodern tog sig in i grottan medan de andra stod på vakt utanför, för något måste ha fått dit stenen och den ville barnen minst av alla möta.

Inne i grottan fanns det inget ljus förutom det från sprickan. Pojken ropade med en svag stämma “hallå”. En stund gick och sen hördes “här borta” längre inifrån grottan. Pojken gick mot var rösten kom ifrån, tills han snavade på något. Ett kras som lät som porslin som krossas i bitar hördes när han föll till marken. Pojken reste sig upp och fortsatte att ta sig framåt. Nu kunde han höra rösten tydligare, men såg fortfarande inget. Rösten sade att den hade blivit fängslad av en hemsk jätte och att jätten skulle komma tillbaka när som helst men om pojken släppte ut den fängslade skulle han hjälpa dem. Pojken blev förskräckt när han hörde det,men beslöt sig för att hjälpa fången.

Just som de höll på att planera hur de skulle ta sig ut hördes muller utifrån. De andra som hade stått på vakt ropade till sin bror att han måste komma ut, fort. Fången gav pojken instruktioner om hur de skulle fly från jätten och hur pojken skulle hjälpa honom att ta sig ut. Fången satt nämligen i en bur, för han visade sig vara en fågel. Vad fågeln inte berättade för pojken var att han inte var vilken fågel som helst, för han kunde mycket mer än att bara tala. Det var mycket lättare att släppa ut fågeln än vad pojken hade trott, och efter bara några få sekunder hade fågeln tagit sig ut genom sprickan. Pojken följde efter fågeln och var också snart ute.

Väl ute kunde pojken se sina bröder stå som förstenade för framför dem stod en jätte högre än något av träden i skogen. Pojken stannade också till ett ögonblick, han kunde inte tro sina ögon. Lyckligtvis hade inte jätten sett dem än, men de hade inte råd att slösa någon tid.

Pojken drog med sina bröder bakom en stor sten i närheten och sa åt dem att vara tysta. Han hoppades nu att fågeln skulle göra sin del av avtalet och lura iväg jätten. Förut i grottan hade fågeln berättat att han hade blivit inlåst för att han hade stört jätten med sin sångröst, men det hade inte pojken trott på. Planen var i alla fall att han skull lura bort jätten med att störa honom igen.

Någon minut gick innan man kunde höra fågeln reta jätten som blev rasande. Det enda som de hörde jätten säga var att han skulle få reda på fågelns hemlighet. Barnen tog den här chansen och sprang med trötta ben mot den väg som fågeln hade sagt skulle leda ut mot byn.

Tillslut nådde barnen skogens slut. Lyckliga av att vara ute ur skogen la de sig ner i gräset för att vila en stund. Vilan varade dessvärre inte så länge, för fågeln kom tillbaka för att säga adjö.

Fågeln gav dem ett artigt tack och sa: att som bevis för min tacksamhet ska ni få en belöningen av mig, hämta bara lite kol så ska ni få se. Nyfikna över vad det kunde vara gjorde de som han sa. De hämtade lite kol som konstigt nog fanns i en hög en liten bit in i skogen. Fågeln sjöng en vacker sång som fick kolet att bli till de vackraste av smaragder, och flög sedan sin väg.

Med deras nya förmögenhet köpte de medicin hos byns doktor, och häst och vagn av den gamle mannen som de hade mött förut, som nu var i byn.

När deras mor blev frisk kunde de köpa det flottaste huset i byn och anställa betjänter.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar.