Ove på besök

Hos frisören

En eftermiddag fick Ove följa med mig till frisören eftersom jag behövde klippa mig. Han var inte särskilt exalterad över detta utan klagade hela vägen om hur han inte hade hunnit inspektera klart det nya rummet som byggs hemma hos oss. Han tystnade dock när jag sa att han kunde få börja lägga golvet när vi kom hem om han var snäll. När vi kom till frisören fick han sätta sig i en stol och vänta medan frisören klippte mig. Han satt dock inte ner länge utan reste sig nästan direkt och började gå runt och titta på alla hårprodukter som stod uppradade på hyllorna. Jag vet att han försökte sköta sig men jag hörde minsann hur han muttrade bittert om vad man ska med allt detta skräp till, om hur beroende ungdomar var av prylar nu för tiden och om man nu nödvändigtvis behövde klippa håret kunde man väl lika gärna göra det själv. Jag bara ignorerade honom och när vi en stund senare åkte hemåt och jag påminde honom om rummet anade jag nästan en munter glimt i ögonen på honom.

På stan

Efter många om och men lyckades jag till slut få med en motsträvig och högljutt klagande Ove till bussen för att åka in till stan då jag hade lite jag behövde handla. Inte var det nog med att vi skulle till stan där det var fullt med folk och elände, vi skulle dessutom åka kollektivt. Dyrt och trångt, tyckte Ove. Men när jag frågade om han hellre ville köra familjens Opel fräste han äcklat och började självmant gå mot busshållplatsen. För den tyska skiten skulle han för fan inte sätta sin fot i närheten av. Ove sa inte ett ord på hela bussresan utan stirrade bara surt ner i golvet. Jag försökte då förklara för honom att jag precis som honom inte tycker speciellt mycket om folk och att vi skulle åka hem så fort jag var klar. Om nu inte Ove ville göra någonting, som att gå till Clas Ohlson och titta på verktyg, försökte jag försiktigt locka med. Då svarade han tyst och kort att jo jo, det kunde väl inte skada.

Kvarntorpshögen

När jag kom hem efter skolan en dag var Ove redan på uselt humör eftersom att "kattjäveln" tydligen hade "förstört" en av hans nystrykna skjortor genom att lägga sig och sova på den. I själva verket var den bara lite hårig men jag visste att det var lönlöst att säga det till Ove eftersom han redan hade bestämt sig för att detta var en förjävlig dag så då fick det väl vara så då. Men jag hade också bestämt mig för något - att åka till Kvarntorpshögen för att träna i trappen. Och jag tänkte göra det vare sig Ove ville det eller inte så jag förklarade situationen för honom och konstigt nog verkade han acceptera det utan klagomål. Kanske hade han vid det laget lärt sig hur envis jag är. Iallafall så satte vi oss i pappas Opel utan problem, Ove visserligen med en äcklad uppsyn men han sa iallafall inget. När vi kom fram satte han sig prompt på en bänk, stirrade ner i marken och rörde sig sedan inte ur fläcken. Jag lät honom vara eftersom han så snällt följt med, det kändes taskigt att tvinga honom till något mer. Innan jag gick för att träna tipsade jag dock Ove om att han kunde ju ta en inspektionsrunda och titta så att trappen och alla träningsredskap var korrekt byggda och att det fanns massa konstverk på toppen av berget om han var intresserad. Som man kanske kunde gissat så var han inte det men när jag kom tillbaka såg jag minsann hur han intresserat läste om trappen på en skylt. När han såg att jag tittade gick han dock direkt och satte sig igen, muttrandes något som lät som "jäkla fuskbygge".

Efter en vecka med Ove står det klart att han och jag kanske inte delar så många intressen eller har samma åsikt om allt men jag förstår varför han är som han är och om man bara försöker se förbi den sura fasaden så är han rätt okej ändå.