Det är sista veckan på högstadiet och jag har ännu inte vågat berätta för min tonårskärlek att jag har varit störtkär i honom sen första terminen i sjuan. Att jag varje femminuters-rast skyndat mig till cafeterian eftersom att jag vet att han passerar där efter varje lektion, bara för att se hans underbara leende och vackra kristallblå ögon.
Men det slutar ju alltid med att jag kommer tillbaka till tankarna om rädslan för vad andra ska tycka. Att idealet är att killen ska bjuda ut tjejen och inte tvärtom. För visst hade det väl varit en skam om jag hade bjudit ut honom på balen. Så det slutade med att jag hellre gick ensam med tjejkompisarna och led av synen när han dansade tryckare med skolans snyggaste och bitchigaste tjej än att sätta mig i den positionen då jag antagligen hade blivit utskrattad inför hela skolan.
För det första, varför har samhället kommit med idealet om att det är killen som alltid ska ta första steget? Idealet är att killen ska bjuda ut tjejen men hade du som tjej tagit dig i kragen och bjudit ut killen så hade folket sett dig som en dåre.
Vad jag vet så skulle jag vilja att människor börjar bryta normer och ideal vilket skulle göra samhället mer jämställt. Kvinnorna skulle då ta mer plats och männen skulle backa undan från sin tron som de verkar tro att de sitter på.
Men kanske så är det värt det, att ta steget för att möta hans kristallblå ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar