Skatungen

Det var en gång för länge, länge sedan en liten by, långt bort i fjärran, där blommorna alltid blommade, där solen alltid sken och där fåglarna alltid kvittrade. Byn omgavs av djupa gröna skogar, höga berg och blå sjöar. Det var en väldigt vacker plats, men eftersom byn låg långt ifrån närmaste bebyggelse och ingen av byborna någonsin lämnade byn eller fick besök, så var det ingen som kände till den.

I utkanten av byn stod det ett mycket vackert slott. Runt slottet gick en hög mur och uppför muren växte den ljuvligaste av alla rosor och bland rosorna hade fåglarna byggt sina bon. Slottsträdgården innanför slottets murar ryktades vara full av världens alla väldoftande blommor och när vinden kom in mot byn, förbi slottet, tog den med sig en underbart ljuvlig blomdoft ut över byn.

I slottet bodde det en enormt rik konung med sin drottning och i ett av slottets fyra torn bodde deras dotter prinsessan. Det ryktades om att den unga prinsessan var otroligt vacker, men eftersom hon aldrig satte sin fot utanför slottets murar så visste ingen säkert.
I andra änden av byn bodde det en målare med sin son. Eftersom måleriet inte gav särskilt bra betalt så var de mycket fattiga. Pojken började redan i tidig ålder att visa stort intresse för sin fars arbete och tyckte själv mycket om att måla. Hans favoritmotiv var skator, som han tyckte var väldigt fascinerande och väldigt vackra.

Målaren var så fattig att han inte hade råd att låta pojken gå i skolan som de andra barnen. Pojken blev ofta retad av de andra barnen för sitt konstnärliga intresse. Inget av barnen visste hans riktiga namn så kallade de honom Skatungen efter hans stora intresse för fåglarna. De lite rikare barnen i andra delen av byn, som inte retade honom, fick han inte heller leka med för att deras föräldrar ansåg att han var ett olämpligt sällskap för deras barn eftersom han var så obildad i jämförelse med deras barn.
Åren gick och den lilla pojken växte och blev en ung man. Hans målarkunskaper hade utvecklats enormt med åren och han var nu mycket skicklig med penseln.

En vacker höstkväll när han som vanligt stod och målade utanför sitt hus kom en ung kvinna fram till honom och frågade om han hade en bit mat över eftersom hon var så hungrig och inte hade några pengar. Hon var klädd i en extremt smutsig och sliten klänning, som verkade vara mycket gammal. Mannen, som var väldigt generös, bjöd in henne till sitt hem, där han dukade fram allt han hade i skåpen, det nu säga en torr limpa och en flaska mjölk. När de ätit klart frågade kvinnan om han hade ett rum ledigt för natten, eftersom hon inte hade något hem och det började bli sent. Mannen tänkte efter en stund men bäddade sedan åt henne i den lilla kökssoffan.

Tidigt nästa morgon vaknade kvinnan och såg att mannen redan var i full gång med att måla en tavla. Hon steg upp och tittade på alla de vackra tavlor som stod huller om buller i det lilla huset. Hon fascinerades av att de alla såg så olika ut, även om det var samma motiv. Det var först när de lite senare satt och åt resterna av limpan som mannen såg kvinnans ansikte. Fast de träffats kvällen innan så hade det varit aningen för mörkt för att riktigt se henne ordentligt. Nu såg han att hon hade stora, chokladbruna ögon, långt brunt hår och blodröda läppar. Han blev genast förälskad i hennes skönhet, men släppte fort tanken då han inte kunde erbjuda henne något bättre liv än det hon redan hade eftersom han var så fattig. När kvinnan senare samma dag lämnade huset, tackade hon för allt och försvann sedan in bland folkmassorna på torget utanför.
Dagarna gick och den unge mannen tänkte bara mer och mer på den vackra kvinnan som gästat hans hem.

En dag kom kungens talesman till byn med en stor nyhet, prinsessan hade valt en make. Det hade under lång tid pratats om att prinsessan skulle välja en make, men att hon hela tiden hittade något fel med dem hon träffade. Dagen efter kom hon i egen hög person i en stor ståtlig vagn som drogs av de vackraste hästar folket någonsin skådat. När hon kom fram till huset där mannen bodde, stannade hon vagnen och klev ur. Hennes vackra klänning kläddes av pärlor i alla dess färger och när solen träffade dem skimrade de som guld. Hon knackade på dörren och den unge mannen öppnade. Han kände genast igen henne på de bruna ögonen och de röda läpparna och blev mycket glad över att se henne igen. Men han blev mycket förvånad över att den fattiga kvinna utan varken pengar, mat eller hem plötsligt hade råd med en så vacker klänning och en sådan förtjusande vagn. Då förklarade hon att hon egentligen var prinsessan i slottet. Hon hade inte gillat någon av de män som gästat hennes slott, i jakt på att bli näste kung, utan valt att själv ge sig ut för att hitta någon att gifta sig med. Hon hade klätt ut sig till en fattig kvinna för att sedan gå till byn och försöka hitta honom själv. När hon efter många misslyckade försök sedan besökt den unge mannens hem, förstod hon emellertid att hon hittat rätt. Mannen blev chockad, men samtidigt mycket glad över att prinsessan valt ut honom. Han friade till henne och några dagar senare firades det största bröllopet genom tiderna. Alla var bjuda och festen pågick i flera dagar.
Den nye kungen besökte ofta byn och delade gärna med sig av sina rikedomar till de fattiga och slottsträdgården öppnades upp för folket så att alla kunde ta del av dess skönhet och väldoft. Skatorna byggde sina bon på muren och kraxade glatt dagarna i ända. Kungen och drottningen blev mycket lyckliga tillsammans och mellan deras troner stod det en tavla med ett vackert skat par på.