Ronja och de tre trollen

Det var en gång en liten, liten by i ett fjärran land. Byn var omgiven av blomstrande ängar och gröna skogar. I byn bodde det människor, som allihop var mycket trevliga och snälla men som helst höll sig för sig själva. I byn och i skogarna runt omkring bodde det också djur av alla sorter; hästar, kor, rådjur, hundar, katter, ekorrar och fåglar. Även dessa var allihop mycket fredliga och vänliga.

Eftersom människorna i byn helst höll sig för sig själva hade de nästan ingen kontakt alls med världen bortom de blomstrande ängarna och de gröna skogarna. Kontakten de hade med den världen bestod endast av ett lass med festliga saker; fyrverkerier, mat, tårtor, dekorationer och mjöd. För trots att människorna helst höll sig för sig själva så älskade de att en gång i månaden ha en stor fest. Detta lass kom med häst- och vagn som kördes av fåraherden Herbert. Herbert var en mycket trevlig herre som egentligen ville bo i byn men han fick inte för han var inte född där. Herbert hade däremot en dotter som var född i byn. Hon hette Ronja och var en mycket modig flicka som ofta råkade ut för trubbel. Ronja hade ända sedan hon var mycket liten lekt med pojkar och velat göra sådant som pojkar gör, som att skjuta pilbåge, rida och slåss. Ronja bodde i byn med sin mor.

Snart var det åter igen dags för månadens fest men dagarna gick och gick och ingen Herbert kom till byn med sitt lass med festliga saker. Byborna blev dystrare och dystrare för när de festliga sakerna inte kom så kunde de inte ha festen och detta var mycket viktigt för dom för det var det enda de hade att se fram emot. Ronja blev genast orolig för Herbert och gav sig ut i skogen för att leta efter honom.

När hon hade kommit längre in i skogen än hon någonsin hade varit förut hörde hon ett märkligt ljud bakom sig och hon vände sig om för att se efter vad det var. Hon kunde inte tro sina ögon! Framför henne flög sju små glittrande älvor! Ronja hade hört berättelser om dom i byn och det fanns de som sa att älvor fanns djupt inne i skogarna men hon hade aldrig riktigt trott på det.

- Vad gör du så djupt inne i skogen, flicka lilla? frågade en älva förvånat.

- Jag letar efter min far, svarade Ronja.

- Din far? Herbert? frågade en annan.

- Herbert? Honom såg jag förut! utbrast en tredje älva.

- Var? frågade Ronja ivrigt.

- Där, bortom de stora stenarna! Men akta dig, han har blivit tillfångatagen av de tre trollen Hulle, Mulle och Lulle! Får de tag i dig så gör de köttgryta av dig!

- Men Nina, så kan du inte säga!

- Men det är sant!

- Solen går upp snart ändå, då kommer de gå och gömma sig.

- Herbert kommer bli middag innan dess, sanna mina ord!

Medan älvorna fortsatte att diskutera smög Ronja iväg mot de stora stenarna som Nina hade pratat om.

- Men Lulle, nu har du bränt grytan igen! Trollets vrål hördes högt över träden.

- Det var inte meningen! Trollet som hette Lulle var klart rädd för sin arga bror.

- Nästa gång kommer du inte undan lika lätt!

När Ronja kom fram till stenarna var trollen i färd med att koka en gryta i en stor kittel över elden. En fruktansvärd stank låg i luften. Ronja letade med blicken och drog efter andan. Herbert satt fastbunden mot en sten med munkavel. Hon drog fram sin kniv och smög fram och ställde sig bakom stenen för att ta loss Herbert, men plötsligt stack ett troll fram huvudet och flinade stort med sina gula tänder.

- Men har man sett på maken, Mulle! En till liten kvist! En långhårig den här gången.

- Hoho, vi får ett riktigt skrovmål ikväll, grabbar!

Trollet som kallades Hulle var precis på väg att lyfta upp Ronja med sina vårtiga händer som var stora som dasslock när hon sa det första hon kom på.

- Nej, vänta! Ni kan inte äta oss, vi har mask i magen, sa hon och pekade på sig själv och Herbert.

- Det är mycket smittsamt, fortsatte hon och försökte låta övertygande men hon hade aldrig träffat troll förut så hon var osäker på hur pass dumma de egentligen var. Trollet Mulle kliade sig på huvudet och såg riktigt fundersam ut.

- Mask i magen säger du? Låter inte så gott, sa han sedan.

De andra trollen verkade inte övertygade och Hulle tog ett kliv mot Ronja. Hans fula ansikte såg hotfullt ut.

- Vad ska vi göra då hade du tänkt, flicka lilla? Låta er gå? Tror du inte vi förstår vad du håller på med?

Precis när Ronja trodde det var ute med dom såg hon hur ljuset började sprida sig vid horisonten. Hon hade ju hört vad älvorna sa om solen och trollen. Det var bara ett problem: trollen började bli otåliga och ett stort stenblock blockerade ljuset från att nå platsen där trollen stod. Men plötsligt hörde hon ett bekant ljud och hon tittade uppåt. Ovanför henne flög de sju älvorna. Älvan som hette Nina blinkade mot henne. De sju älvorna flög bort en bit och landade ovanpå stenen som blockerade ljuset. Trollen märkte ingenting utan fortsatte diskutera huruvida de skulle äta Ronja och Herbert. Plötsligt satte Mulle ner foten och gastade:

- Nej, nu är jag alldeles utsvulten! Nu äter vi!

De andra trollen ropade instämmande och klampade mot Ronja och Herbert när plötsligt solstrålar kom strömmande genom skogen. Och där stod de stora trollen helt stilla och tysta, förvandlade till hård och grå sten! Älvorna hade kluvit det stora stenblocket itu och Ronja pustade lättad ut. Hon tackade älvorna och släppte genast Herbert fri. Sedan hämtade de vagnen med de festliga sakerna och fortsatte mot byn där människorna lättade och glada välkomnade dom tillbaka. Sedan hade de den största fest de hade haft på åratal och alla levde lyckliga i alla sina dagar!